torsdag 22 november 2012

Dvärgdrömmen



Jag tänker, jag vet inte, det var nog någon film jag såg eller någonting I den stilen. När jag minns det så minns jag det liksom I bilder. Men de rör sig inte, utan det är som om jag sitter ner och bläddrar bland små vykort. Små stillbilder, som upprepar sig efter varandra. Som en av de där små kikarna man hade I plast när man var liten, när man stoppar in små pappskivor I den, och så när man tittar så kan man bläddra mellan bilderna med en knapp. Ja du vet, minns inte vad de heter.


  Det liknar Snövit rätt så mycket. Det ser lite ut som en sagobok, du vet den mörka skogen, och höga träd som liksom böjer sig över en hotfullt. De sju små dvärgarna går omkring där, utmattade, och skakande av skräck. Känslan av hot och allvaret I situationen får de att se ännu löjligare ut, med svettpärlor rinnande I klasar över deras små runda dockkinder.

Plötsligt tar vägen slut, och deras väg blockeras av en väldigt bergsvägg. Ur bergsväggen sticker det ut ett smalt kraterartat hål. Dvärgarna står en stund uppgivna och tittar på det märkliga hålet, som sticker ut ur bergsväggen som en blemma. De börjar inse att detta hål kan vara deras enda väg vidare, och börjar snegla uppmanande på den minsta av dom.
 Den minsta dvärgen blir rädd. Han tror inte att han kan klämma sig igenom hålet, och om han kunde är han inte särskilt sugen på att se vad som finns där inne. De andra dvärgarna ser däremot inte någon annan lösning. Till slut greppar de honom med våld, och börjar klämma in sin vän med huvudet först. Han jämrar sig av smärtorna, och tårarna rinner när stenflisorna rispar hans ansikte. Till slut ger de upp, och lägger de honom åt sidan, där han snyftande ligger kvar med tårarna rinnande över sina söndriga skära kinder.
--> 
De återgår till att begrunda hålet. Mörkret där inne verkar kompakt, och på något sätt lockande.

Det börjar bearbeta grottmynningen med sina små hackor, och grymtar och muttrar samtidigt som stenflisorna flyger. Den minsta dvärgen ligger utmattad kvar och lyssnar på deras ansträngningar. Varenda gång de slår med sina hackor kommer ett ihåligt ekande ljud långt inifrån tunneln. Efter ett tag börjar ekot likna en osammanhängande svag röst. Den minsta dvärgen börjar urskilja meningar, stavelser, men har greppar aldrig riktigt orden. Ljuden börjar blandas med dvärgarnas flåsande. Han orkar inte bry sig mer. Han kurar ihop sig I fosterställning, och låter ljudet av sina vänners ansträngningar blandas med mumlen ifrån grottan.



-->När han till slut vaknar till är de andra dvärgarnas arbete färdigt. Dvärgarna står framför grottmynningen, som nu är stor nog för dem att hukandes gå in. De kikar oroligt in I mörkret. Han tittar på sina vänner, och undrar för sig själv om han är den ende som hör de mumlade ljuden. Det enda han ser I dvärgarnas ögon är utmattningen som lagt sig över deras ansikten. Bestämda rynkade pannor, och döda ögon fokuserar iskallt på någon osynlig punkt inne I mörkret. Han känner en plötsligt upprymdhet, tänder sin lilla lykta och tar några trevande steg in I grottan. Efter ytterligare några steg börjar han känna en svag värme utsöndras någonstans där inne. Efter ytterligare några steg börjar hans vänner röra sig. De tänder sina lyktor, och går efter honom sakta, en och en in I mörkret.