E lärde mig precis skillnaden mellan smärta och lidande. Det känns skönt att se i ord vad man så länge känt, att se det så klart på papperet:
Smärta är en del av ett navigationssystem för att varna dig om att något kan vara farligt
Lidande är det som skapas när du slutat lyssna på signalerna för längesen
Och när hela ditt liv genomsyras av en stark föreställning om att du inte kan påverka ditt liv
Jag känner att skillnaden mellan de två är av stor vikt. Hur som helst postar jag detta här för jag känner att jag måste påminna mig själv om detta, då och då.
Jag kom på att det fanns ett hål jag behöver fylla med att skriva om mina tonår. Jag har väldigt få minnen från den tiden, och stora delar av min tonårstid känns som ett svart hål. Om jag berättar om det så kanske jag förlikar mig med det. Eller åtminstone så kanske någonting nytt dyker upp.
Jag bar T-shirt långt in på vintern. Jag hade inga andra tröjor som jag tyckte var snygga. Den var plan och svart. Jag har fortfarande en massa plana svarta T-shirts i min garderob.
Min favorit var en med ramoneslogga på. Den var urgammal och nedärvd från min storebror. Den var till slut så nött att den var så gott som genomskinlig.
Jag tyckte inte det var för kallt, trots att det var vinter och minusgrader. Över bar jag en mörkblå duffeljacka. Jag bar varianter av den genom hela mina tonår, förutom vissa undantag när jag bar en brun, lite finare. Den förlorade till slut sina knappar. Fickorna i jackorna var alltid utnötta eftersom jag bar de flesta av mina saker i dom.
Det vanliga innehållet i min jackficka var en plånbok, cigaretter och tändare, en walkman med hörlurar, samt ett paket fishermans friend.
Jag hade långt lite flottigt hår. Inte farligt mycket finnar. En liten dubbelhaka. Inget skägg, men jag rakade mitt fjun.
Jag hade alldeles för stora blåjeans. Senare skaffade jag svarta. De var för stora för att jag övertalats att jag såg tjockare ut i smalare jeans. Först långt senare i livet insåg jag att det var den totala motsatsen som gällde. Senare skaffade jag ett par svarta. Men de var fortfarande för stora.
Jag minns inte vilka skor jag hade. Jag vet att jag innerligt ville ha kängor. Det var tufft med kängor.
Kvällens bopp denna. Har haft en sjukt intensiv vecka, och har knappt varit ensam i en sekund. Hade tänkt att ta kvällen själv och kolla på Christiane F, men jag sitter och somnar i soffan. Nog får vara nog.
Manlig sexualitet är så oerhört förvirrande. Jag sitter här och både sympatiserar med Kelly, och känner med henne. Jag kan säga att i de flesta situationer i mitt liv så är det exakt såhär det känns. Jag associerar manlig sexualitet oftast med väldigt få saker förutom skuld och skam. Det är mycket svårt för mig att träda in i rollen på den andra sidan.
Sitter och skissar inför porträttet jag skall göra av G, kanske det enda som ger mig pengar på ett tag, så det är nog bäst att sätta igång. Jag har börjat bli sugen på att jobba igen, att ha ett levande förhållande till mitt konstnärsskap, där jag inte konstant bara skapar på beställning, och undviker förskräckt att jobba alla andra stunder. Hur som helst. Jag har börjat lystna på Ottoman History Podcast, och första programmet som dyker upp är en bio om Asmahan. Helt plötsligt sjunger hon den mest dramatiska och storslagna låt jag hört. Lågmäld och så jävla tuff. Hela hennes historia osar agentmystik, och intrig.
Hej bloggy. Jag tror min fas av att sitta still som ett mähä och inte palla med min omvärld börjar nå sitt slut. För att fira sprang jag och Lina till stranden. Hon hade precis skrivit klart sin bok, så jag tänkte sola mig lite i hennes stolta uträttande. Det funkade, jag blev pepp. Plus, badade. Alltid soft att bada. Sen kollade vi på en liten gondol full med folk som moffade mat, och lystnade på en trubadurman spela öppna landskap.
Sen i full tröttma sprang jag till debaser. Jag hatar debaser. För att fördriva tiden klädde jag ut mig till lokalbefolkningen. Det funkade, och jag smälte in trots att jag inte hade flanellskjorta, vilket är det vanligaste herrplagget. Den lokala seden är att samla sig i stora herrklumpar, sk. brodeos, och beställa asadyra drinkar som tar en timme att göra var, vilket gör att jag aldrig får min stöl. De finns överallt och är det närmaste malmö kommer till mänsliga duvor. De är taniga små saker, och har små jeans eller flanellskjortor, ibland skojiga mustascher. Håller ibland på med någonting nästankulturigt, typ spelar gitarr i ett killband, men oftast inte. De heter alltid Erik, eller Jens, eller Martin. Och mitt hat för dem kommer en dag att släcka solen.
