Noanoa

Jag har bläddrat omkring i Paul Gauguins Noanoa den senaste månaden. Den går helt klart under genren "män som gör saker i djungler". Trots att det här är polynesien och allt, och allt utspelar sig på gulliga små öar med rosa horisont. Den kan väl sammanfattas ungefär såhär: Gauguin ledsnar på den uppstoppade borgerliga attityd som råder i paris, och åker iväg på den där finnasigsjälvresan som det sägs alla bör företagit sig någon gång i sina liv. Han hoppar på båten till tahiti, fast besluten att hitta den ursprungliga oskyldiga människan, som den var innan alla de där samhällslika sakerna sabbade stämningen. 

Självklart börjar han på civiliserad mark, och ledsnar snabbt på städerna, som han bara ser som en dekadent kvarlämning, och ett monument över kolonialväldets ondska. I detta möte börjar bokens tema skina klart: Gauguin känner en avsmak för världen han lämnat, men extasen han känner inför den påstått oskyldiga värld han lär känna luktar bokstavligt skunk. Det känns lite som om de större ambitionerna med hans resa kan stavas "finna den oskyldiga naturen, som gud skapade den sen dag ett, och sen ligga med den." Det ligger en air av gammalt knull genom hela boken, och det dyker inte upp en kvinna som han inte recenserar med sin snopp, och bilden här ovan beskriver det ganska bra: Skulpturala lår, rövar, bröst. Han beskriver målarens roll som "den slutgiltiga erövringen", så jag undrar lite: Vad skiljer Gauguin från de tidigare koloniala erövrarna, förutom att han är en självutnämnd snäll kille? Nada.

Det fortsätter i dessa banor. Gauguin rultar omkring, ligger med barn och beskriver dem i termer som "jag ser dina vita tänder i de svarta vågorna". Han vältrar sig omkring i dessa människors exotism, och skapar ett litet fantasyuniversum av deras kosmologi, någonting som faktiskt upptar större delen av boken. Denna kosmologi är inte alls dum, och dikterna är oftast inte för kassa där heller. Om än, rätt så gubbiga. Och man kommer liksom inte över att han idoliserar innevånarna på ön som fantastiska små lakritsmänniskor utan en ond tanke i kroppen, eller ens ett eget omdöme eller intellekt. 

Själva konsten är däremot någonting som växt på en. Särskilt när jag alltid avfärdat gauguins målningar som färgblaskiga och fula. Men mitt i all skepsis dyker det upp små guldklimpar som påsköhuvudskvinnan här, eller de vackra träsnitten, och man börjar känna att det är värt det. Däremot vet jag inte om man skulle kalla det för "Det slutgiltiga erövrandet". Mer en full medelålders man, som inte riktigt klarar av att respektera sin omvärld, eller bemöta den utan att ligga med omvärldens barn. 

Men fint ritade han.

Det känns nu som om Bjarne Melgaards "Sperm on the grave of Paul Gauguin känns mer och mer aktuell.

Erkykänslan

Det skall bli tråkigt att A flyttade i dag. Hon var en av de där personerna som alltid lugnade mig lite när jag umgicks med henne. En person att sitta still med, och vara tyst utan att det var obekvämt.

På kvällen städade jag och monterade upp en stor Billy-hylla, och satte alla min målargrejer där. Jag behöver nog ett kontor, men jag har känt mig tillfreds på sistone att jobba hemifrån. När jag satt och ritade med T igår, så fick jag en känsla av att det var i Eriksberg, och jag hängde med Lein igen. Att det inte var förbi, och den känslan kunde jag få igen här i Malmö.

Annars håller jag mig väldigt aktiv. Jag går upp tidigt om morgnarna, och donar till långt in på kvällarna. Jag är översocial, och behöver nog en liten paus snart. Jag är rätt så glad, men samtidigt rätt så ensam. Som vanligt.

Bästa vännen frågade om jag ville åka till polen med henne. Jag tror jag vill det. Blev så tagen av frågan att jag knappt visste hur jag skulle svara. Jag vill nog till Polen. Eller... Polen? Polen, vad gör man i polen. Jag vet inte. Men jag vill nog göra det. Måste gräva och kolla upp lite.

Jag har fortfarande inte tagit ut min Thaimassage. Måste göra detta snart. Ringer i morgon bitti.

Film: Musikanterna från Bremen

The Birthday Party: The Friend Catcher

Avslutar med en gammal tonårsfavorit jag saknat. Komplett även denna med apsnyggt omslag. Jag tror tillsammans med Dirty Plotte, så kan man sammanfatta vad jag gillar. Mycket rött. Snyggt med rött ju.

Dirty Plotte

Appropå serier förresten. Jag har gnällt mycket om hur ointresserad jag varit av serier det senaste året. Sen plockar jag upp lite gamla Julie Doucet-böcker, och blir påmind om hur sjukt bra hon är. Omslaget till det första numret av Dirty Plotte måste vara en av de snyggaste saker jag sett i serieväg.

"Mental Midgetry"

Nästa dröm jag hade var en tavla. En collagetavla med en tonårskille i sjuttiotalskläder. Collaget var rätt så likt omslaget till Sister med Sonic Youth, med lite blandade motiv, åtskilda. Det enda motivet jag minns var en karta över England. Och i mitten ett foto av en hemmabyggd modell föreställande en enorm röd staty av Zeus. Framför den stod ett pyttelitet hansahus med texten HENRY V.


Nu i mitt infall tänkte jag mig att det passar rätt så bra med en bild av James Egbert, den förste tonårskille som tog livet av sig för att hans drakar och demoner-karaktär dog. Det känns lite som att jag är lite väl mycket i Mike Kelley-läge just nu. Mycket Sonic Youth med. Min stora mentala ingång i detta känns ju som om jag vill komma nära tonårsledsenheten av Kelleys Dirty-omslag.

"I don't like where this is going"

Förresten, en positiv grej av dålig sömn är ju att man har mycket halvdrömmar. När jag halvdrömmer gillar jag att komma på grejer jag skulle vilja göra:

Ett videoverk bestående av två rektangulära lätt upphöjda podier. Mellan de två är det sjukhusskärmar som skiljer dem åt. Varje podie innehåller två filmer: Ett ansikte, och ett skrev. Ansiktena skall vara vitsminkade, med blodsprängda ögon, och hålla oroliga samtal med varandra, en trevande osäkert sängkuddesamtal. Samtidigt skall skrevet visa andra podiets hand smeka det andra podiets anus och könsdelar. Vet fortfarande inte ej hur det skall samstämma med ansiktena.

Smärtboll

Börjar bli innerligt trött på mitt ryggskott nu. Har legat halvt som halvt oförmögen att röra mig sedan i fredags, då skolan slutade. I och med det, så stod jag uppstressad utanför skolportarna i spöregn med 30 kilo papper, målarfärg, original och ritmaterial. Jag släpade långsamt den enorma ikeabagen efter mig, med tavlan jag ritat som enda paraply (funkade ovanligt bra pg.a i akryl, som är typ plast) de drygt 400 meterna från mazetti hem till mig. Denna sträcka tar ungefär 8 minuter att gå, men i spöregn och jättepackning så tog det en tårdrypande ryggmördande jävlajävla timme. Fick pausa och gömma mig i folkets park, och satt och surade med klumpen i halsen i bokboden, och bläddrade i snoppiga fantasyböcker, harlequin, och x antal min häst, samtidigt som jag samlade mig. Väl ute så träffade jag L, som glatt kom vandrande med sin cykel, såg min panik, och drog jättepackningen på sin pakethållare. Jag var så pass labil och utmärglad att jag nästan började grina över att världen och mina vänner var så fina i den stunden. Väl hemma så kollapsade jag på golvet, och bara låg och skedade katten tills han bet mig för att jag klappat honom på tassarna.

Efter det har det varit en orgie av smärta, som jag behandlat på följande vis:

1. The Wire
2. Skype med T
3. Snask

Skype med T räddade min lappsjuka något enormt, då jag får krupp om ingen ser mig och bekräftar att jag finns åtminstone en gång om dagen. Annars försvinner jag in i ett litet hål. The Wire har mest funnits till för att jag behövt någonting att kolla på som inte är idiot, och snask för att det är synd om mig. Då och då har jag vrålat till av ryggsmärtor då jag vänt mig fel, och då vaknar katten till och springer ut ur rummet. I lördags fick jag nog, och fullproppad av värktabletter vaggat ut och försökt delta i A's barns födelsekalas. Det var fint och soligt, och fullt av trevligt folk, men det enda jag kunde säga i konversationsväg var att stirra på någon punkt en meter bakom personens huvud och mumla "jag har kollat på tv, och jag har ont". Hu.

N var gullig, och pratade lite game of thrones med mig. Game of thrones är fortfarande fånigt, men tolvåriga jag gillar det, och jag behövde en paus i mitten av the Wire.

Under denna period har jag känt mig gradvis och med all förståelse fulare, sunkigare och mer deppad. Mysbyxor har varit min uniform, och när jag går runt på stan och ojar mig över ärenden så tror jag att alla runt omkring mig som skrattar åt någonting te.x kul, skrattar självklart åt mig, bockstensmannen i felsittande kläder, som går runt med rosa ansikte och gapande kakhål, som ej hör hemma i denna världen. Det är så lätt att bygga upp ett litet fånigt fort av ångest runt omkring sig i lägen som detta. Man får ett litet tag, så länge man håller koll på sig själv.

Pratade med E för första gången på länge. Känner mig fortfarande ledsen. Men det är ingenting att göra åt förutom att bita ihop och känna sig ful och dum i huvudet. Detta har så klart inte hjälpt.

På söndagen hade jag lovat A att hjälpa till att flyttstäda, så jag och kompis brände iväg till hennes lilla studentlägenhet i rosengård. Jag var inte lika hjärndöd som vid barnkalaset, och behövde inte ens värktabletter. Jag var mest trött och pösig, smuttade på kaffe, knaprade lite på en vetelängd, samtidigt som jag och kompis gick igenom hennes påsar med gratis grejer. A är en av de där människorna som jag kan umgås med utan att känna mig lugn och tyst runt, och det smittade av sig lite. Jag kände inte ett enormt behov av att umgås, utan lite tillfreds och lugn. Satt och fipplade med min mobil, och pratade lite om elvis. Kom därifrån med en klänning, ett förkläde och lite blandat hus & hem. Ljus till min sataniststake.

I dag däremot så brassade jag och R iväg åtta på morgonen, efter kanske tre strålande timmars sömn iväg och tömde utställningen i Sjöbo. Det hela gick ganska smärtfritt till, och kände mig lite nöjdare över att göra saker som inte innebar att ligga och onda mig. Vi satt i lobbyn på mazetti och delade ut respektive utställningsgrejs till de andra i klassen, och det kändes lugnt fint och värdigt. Efteråt så blev det mer skype med T.

Sen lyckades jag äntligen umgås med S, som jag velat så länge, men i slutändan inte pallat pg.a att hon varit sjuk och trött, och jag varit trött och värkig, + lite sjuk. Hon drog av någon anledning iväg mig på fotbollsmatchen i folkets park, under outtalade protester från min sida. 

Fotboll är en sån där grej jag verkligen försökt med under en period av mitt liv. Det var någon gång under sena tonåren då alla mina nära vänner grottade ner sig i det, och en stor del av umgänget gick ut på just fotboll. Prat om fotboll. Tittande av fotboll. Jag förstår ingenting. Jag förstår inte varför Honkström borde in i stället för Bonkström, och varför han har en vänsterfot. Jag ser inte varför Tonatoni spelade så jävla dåligt, om inte kommentatorn rakt ut sagt det. Jag förstår inte hur det kan bli opolitiskt, när Zlatan skedar Silvio Berlusconi, och folk tycker fortfarande att han är lite skön, trots x antal dödsmisshandlade båtflyktingar på italienska stränder. Förstår inte varför prostituerade mosas upp i baracker för att dödsknullas av äppelkindade supporteras, bara för att det är fopoll.

Trots det så var det inte så mördande hemskt. Jag låg och vred mig lite brevid S, som hade en god attityd mot det. Däremot så var inte rätt så kall mark det bästa att sitta på just då (eller divanligga, då ryggen dödade mig). Så jag var rätt så utmärglad efteråt. Men glad av att få träffa S. Jag har saknat henne tokigt mycket. Plus, såklart gav hon mig finaste presenten: En timmes massage. Jag grinar nästan inombords, pg.a fin kompis.

Hej Omar.

I dag har jag legat med pulserande vidrig migrän, så inte så jättemycket mer att rapportera. Jo, jag har sett kanske en miljon avsnitt av the wire. Och att Omar är finast.

The daddy begets the daddy, and the son begets the son.

Har vibrerat av migrän hela dagen, men lyckades till slut skärpa mig mot kvällssnåret, och träffade J på Simpan. Vi drog oss hem till mig och det hela slutade i en rätt så fin umbalakväll. Jag kände lite att temat ofta gled iväg till familj. Jag tänker ofta på familj, och på känslan av genetiskt släktskap. Jag har haft en relativt dålig kontakt med min släkt, om man inte räknar min omedelbara släkt, dv.s min familj. Min svenska släkt har varit gles och relativt ointresserad, och min isländska har varit avlägsen, och så väldig, och tillbakarotad att det är svårt att få fason på den. Dessutom så har jag upplevt en viss förvirring över att jag inte greppar språket fullt ut, så de flesta av mina upplevelser av min släkt är relativt ytliga.
Vi spekulerade en hel del i termen "Blod är tjockare än vatten". Det är väldigt lätt att ha en käckt queerperspektiv i de flesta frågor, och slänga sig med ett Äh, vad fan betyder genetisk släkt egentligen, det är de människor jag släpper in i mitt liv som är det viktiga, min riktiga familj är inte min fysiska, yadayada.
Jag är av den åsikten själv, att genetiskt släktskap inte skall betyda mycket. Däremot så är detta bara en åsikt, själva frågan är svårare än så.

Jag sitter och tittar på "Cultural Soup" av Paul Mccarthy. I videon sitter han och blandar sina vanliga vätskor och geggor (i detta fall majonäs) och gnuggar in den i en liten plastgubbe. Övergreppsstämningen är väldigt påtaglig. I en text skriver han:

The child as a penis.

Revolving cultural conditioning 

Perversion, abuse of innocence 

By a corporate father 

A heritage that is passed on.

Stämningen passar in väldigt bra på den fysiska upplevelsen av det. Spermier sprutas ur pappas pung. Dessa kladdar ut sig i släktled efter släktled av människor, vars existenser inte spelar någon som helst roll, men tillsammans bildar de någon sorts organism. Barnet som ett könsorgan, och någon sorts vilja (i mccarthys fall, staten) som gnuggar in allt detta klägg, allt detta tänk om släktskapets vikt in i barnet. 
I mitt eget fall så känner jag inte lika starka påtryckningar från samhälle och stat, eller så borde jag känna det, men väljer att inte göra det. Varenda gång jag träffat min släkt så står jag förbluffad av att vara omgiven av människor som liknar mig. Helt plötsligt konfronteras jag av denna väldiga organism, och speglar mig i denna genetiska sörja. Jag känner en tryckande känsla över att jag borde leva upp till någonting, att min person borde leva upp till sörjans förväntningar. Jag känner mig ofta som en sedan länge avkapad lem som ser på sin före detta kropp med längtan, med lite svaga reflexminnen av de uppgifter som lemmen en gång utförde. Eller så har lemmen aldrig vetat om sina uppgifter, utan den står där bara handlingsförlamad och förvirrad.


Jag värderar ingenting av detta ideologiskt däremot, det tål att strykas under igen. Men det känns som om jag har fötts med någon sorts plikt emot denna organism. Det enda jag vet är att jag känner en intensiv önskan att förstå den.