Mitt i mitt funderande kring Lovecraft så dök ännu en Momuslåt upp. Inte bara att den tar upp Lovecraft lite sådär i förbifarten, men den summerar mina känslor inför det hela ganska bra. I bland är skräck paralyserande. I bland är det bara ett löjligt litet troll, som man bara vill omfamna. För vi är ett och samma.
Why not believe Christianity
If it helps you through the day?
It's useless as a crucifix
Brandished in a vampire's face
This world is lugubrious
Aghast beneath a gibbous moon
Waxing and waning with the death of all feeling
But we will be free soon
This ending is so curious
To fry in a dying sun
Alive and crying and gnashing teeth
Thy nothing will be done
Adrift in triviality
Intoxicated yet becalmed
The world longs for a better life
But not for now, and not from him
Dismissed summarily
With a gesture of the hand
I have become the thunderclown
And so alone I stand
The thunderclown is Heraclitus
Weeping over the obscure
Dressed in my dark colours
Misunderstood and pure
And the moon wanes gibbous
And my face has grown hideous
And on the raft, the great Lovecraft
The noise has grown ridiculous
Do not listen to the eldritch one
The elders tell the young
Do not listen to the thunderclown
Because of what he's done
The places he's been my dear
The things we always fear
Just keep calm and carry on
By twilight he'll be gone
Bonuspoäng på videon förresten, som innehåller en av de vackraste scenerna från en av mina favoritfilmer den senaste tiden, nämligen Night of the Hunter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar