söndag 26 augusti 2012

Glad apa


Det började med jordgubbsbodybutter. Sen efter ett tag kände jag hur hon långsamt och metodiskt började pilla med finnarna på min rygg. En bra vän förstår när jag vill umgås som en glad apa.

lördag 25 augusti 2012

Lilla mannen


Min kamera är trasig, så här är enda bilden jag fick med mig från tyskland: Den lilla grekiska ynglingen som växer upp ur en rabatt, som en svamp.

Film: Grey Gardens (2009)







fredag 17 augusti 2012

Jaques Robaud

I dream that you smile
that we speak at my door
of books you have read
of the weather as you please
it's nighttime in Paris
then it rains in our wine
I dream a wet garden
then we walk the streets
like coming home from school
steps ahead of our dog
adieu adieu age of games
the age of winds has gone
and everything could be better
everything could be different
I awake among the cries
a madman in derision
calling Marie Marie
and me I am in this black
and I know you are dead
and no one awaits you

måndag 13 augusti 2012

Exits Are

Exits are är en fin experimentblogg, som delar min kärlek till de gamla textäventyrsspelen som fanns när jag var liten. Däremot så delar jag lite känslan de har på bloggen, att den begränsade textformen lämnade den helt och hållet otillfredsställd. Så därför känns Exits Are som ett vettigare steg i rätt riktning. Här är länk'n! 

Jag lovade mig själv


Jag lovade mig själv att jag är lite för gammal för att sitta och citera the knife. Så jag tänker inte heller göra det. Jag satt snällt och eftertänksamt som om jag fortfarande hade skunk, och valde efter den rad som symboliserade känslan allra bäst. Till slut kom jag fram till att den här bilden är det enda som gör känslan rättvisa. Alltså såhär känns det. Just nu.

måndag 6 augusti 2012

Frilansstämningen

I bland kan jag gå flera dagar utan att lämna huset, eller vilja träffa en annan människa. I dag så hade jag planerat att ta igen mitt ritande, och satte mig och jobbade på en bild som jag lovat göra som bröllopspresent. Jag känner mig inte särskilt entusiastisk inför tanken att spendera ett dygn plus på en bild som kommer att gå till en människa jag inte har någon större kontakt med, men i detta fall får jag betalt, så det rättfärdigar alltihopa. Trots det så känner jag mig smutsig, då det är precis det här som jag insett är det som försatt mig min skrivkramp till och börja med. Bilden innehåller inget narrativt driv, den pushar mig inte det minsta, och den påminner om åtminstone två till tre bilder jag redan har gjort. Den utmanar mig inte det minsta, jag lär mig ingenting om mig själv. Men jag får 500 spänn. Yey!

Däremot så känner jag mig nöjd över stämningen när jag jobbar. Jag har i princip inget vettigt material att arbeta med, mina pennor är till hälften döda. Akvarellfärgerna jag hade tänkt att använda är spårlöst försvunna, så jag fick använda samma gamla akrylfärger och samma gamla färgschema, komplett med tuschpennorna som slits sönder och korkas av akrylen. Trots det så har jag vanan och nyttan av att kunna och tycka om att jobba utomhus, så jag har lyckats hålla mig på innergården nästan hela dagen. Mot kvällen så satte jag mig i jesusparken mot skulpturen. Liv satt och vinkade på en parkbänk, så hon blev dagens sociala kontakt, och trots att vi bara småpratade så kändes det skönt att få känna sig som en människa som kan öppna munnen och göra ljud ifrån sig ibland. Särskilt under mina antisociala faser. Jag fick en artikel länkad förut om hur en viss typ av människor blir överkänsliga av kommunikation, tar in lite för mycket under samtal, och överlastar efter ett tag. Det betyder att dessa människor processar information väldigt långsamt, och blir väldigt utmattade av långa sociala doser. Tror jag kan se mig själv i detta ganska mycket, för jag behöver alltid en dag eller två att samla mig, särskilt efter längre eskapader.

I morgon gör jag klar bilden. Det hjälper ändå lite att känna mig duktig, i bland. Och det känns skönt att rita igen, trots att det är blaj. Jag får bara inte göra en vana av att inte investera så mycket av mig själv i bilderna i framtiden, och spela säker.




torsdag 2 augusti 2012

The Graceful body of R'lyeh

Jag tog och gjorde en snabb övning. Jag plockade ett par rader ur The Call of Chtulhu försökte vända på värderingsgrunden. Här är originalsnutten:


The nightmare corpse-city of R'lyeh…was built in measureless eons behind history by the vast, loathsome shapes that seeped down from the dark stars. There lay great Cthulhu and his hordes, hidden in green slimy vaults.

Här har vi staden R'lyeh, som han beskriver som ett väldigt ruttnande vrak. Texten är full av vämjelse och avsmak. R'lyeh, likstaden, byggd av vidriga former som bokstavligt sipprat ner från stjärnorna. Cthulhu och hans horder gömmer sig i slemmiga gröna valv. Jag försöker bara lite snabbt vända på detta:

The graceful body of the City of R'lyeh... was built in measureless eons behind history by the vast, tintillating shapes that lovingly seeped down from the stars. There lay great Cthulhu and his hordes, gleefully hiding in green slimy vaults.

Jag tog bort antydningarna till mardröm. R'lyeh sover värdigt och graciöst under vågorna. En stad att avundas, fylld med mirakel, lite som vår bild av atlantis. Formerna är eggande, och har kärleksfulls sipprat, som honung mot våran värld. Cthulhu fick behålla sina slemmiga valv. Men hens horder fick gömma sig, busiga och fnissande, samtidigt som de inväntar sin ankomst. De kan inte vänta att hänga med oss.



Sergé Gainsbourg - Les Goémons


Jag fortsätter i samma spår. Om jag kan hitta Lovecraft i Momus, så försöker jag hitta en berättelse där jag kan hitta någon form av intressant möte. En av berättelserna jag fastnat för är just Dagon, där en sjöman sköljs upp på en ö av sjögräs. Själva tanken på den erotiska kopplingen mellan sjögräs, havet och sex fick mig automatiskt att tänka på Les Goémons av Gainsbourg. Ju mer jag gräver i det här, desto skönare känns det att sätta en sexig sidenskjorta på Lovecraft. Olja hans nipplar lite. Ge honom en drink.



lgues brunes ou rouges
Dessous la vague bougent
Les goémons
Mes amours leur ressemblent
Il n'en reste il me semble
Que goémons
Que des fleus arrachées
Se mourant comme les
Noirs goémons
Que l'on prend, que l'on jette
Comme la mer rejette
Les goémons

Mes blessures revivent
A la danse lascive
Des goémons
Dieu comme elle était belle,
Vous souvenez-vous d'elle
Les goémons
Elle avait la langueur
Et le goût el l'odeur
Des goémons
Je pris son innocence
A la sourde cadence
Des goémons

Algues brunes ou rouges


Dessous la vague bougent
Les goémons
Mes amours leur ressemblent
Il n'en reste il me semble
Que goémons

Que des fleus arrachées
Se mourant comme les
Noirs goémons
Que l'on prend, que l'on jette
Comme la mer rejette
Les goémons




Brown algae or red
Move beneath the waves
The seaweed
My loves are like that
However it seems
that seaweed
as flowers torn
Are dying like
Black seaweed
That we take, that we throw
As the sea rejects
The seaweed

My wounds heal
By the lascivous dancing
of the seaweed
God as she was beautiful,
you remember her
The seaweed
It was the langour
And the taste and the smell
Of seaweed
I took her innocence
In the muffled cadence
Of seaweed

Brown algae or red


Move beneath the waves
The seaweed
My loves are like that
However it seems
that seaweed
as flowers torn
Are dying like
Black seaweed
That we take, that we throw
As the sea rejects
The seaweed

Översättningen tog jag från den utmärkta bloggen Learning one french song at a time.

Momus: Gibbous Moon


Mitt i mitt funderande kring Lovecraft så dök ännu en Momuslåt upp. Inte bara att den tar upp Lovecraft lite sådär i förbifarten, men den summerar mina känslor inför det hela ganska bra. I bland är skräck paralyserande. I bland är det bara ett löjligt litet troll, som man bara vill omfamna. För vi är ett och samma. 



Why not believe Christianity
If it helps you through the day?
It's useless as a crucifix
Brandished in a vampire's face

This world is lugubrious
Aghast beneath a gibbous moon
Waxing and waning with the death of all feeling
But we will be free soon

This ending is so curious
To fry in a dying sun
Alive and crying and gnashing teeth
Thy nothing will be done

Adrift in triviality
Intoxicated yet becalmed
The world longs for a better life
But not for now, and not from him

Dismissed summarily
With a gesture of the hand
I have become the thunderclown
And so alone I stand

The thunderclown is Heraclitus
Weeping over the obscure
Dressed in my dark colours
Misunderstood and pure

And the moon wanes gibbous
And my face has grown hideous
And on the raft, the great Lovecraft
The noise has grown ridiculous

Do not listen to the eldritch one
The elders tell the young
Do not listen to the thunderclown
Because of what he's done
The places he's been my dear
The things we always fear
Just keep calm and carry on
By twilight he'll be gone

Bonuspoäng på videon förresten, som innehåller en av de vackraste scenerna från en av mina favoritfilmer den senaste tiden, nämligen Night of the Hunter.

Att Hångla med Dagon

Jag sitter och äter frukost på min balkong. I handen har jag den stora gröna samlingsvolymen med HP.Lovecraft, som jag snappade upp vid Vertigos bord, på förra årets bokmässa. Jag har väntat rätt så länge med att börja läsa den. Jag har gjort ett par försök tidigare, främst i tonåren, då jag slukade exakt allt som doftade vagt psykedeliskt. Jag älskade Burroughs, och Irvine Welsh's drogskildringar, framför allt i "The Acid House", och "Marabou Stork Nightmares". Jag slukade Carlos Castanedas shamanberättelser på samma sätt som jag samtidigt gluffade i mig Bilbo och Sagan om Ringen. 
Min stora favoritbok på den tiden (jag var kanske 14 då) var "The Wasp Factory" av den skotske Science Fiction-författaren Iain Banks. Jag har inte läst om berättelsen i vuxen ålder, men jag minns att den var skriven på tung dialekt (Trainspotting hade kommit) och handlade om ett förkrympt tonårsbarn som drev runt i ett träsk tillsammans med en dvärgväxt vän, och förströdde sig med att plåga getingar i en avancerad tortyranordning. Bokens stora klimax visade sig vara att pojken insåg helt plötsligt att hans penis var en förstorad klitoris, och att han egentligen var en flicka.

Allt detta resonerade väldigt fint i min tonårshjärna, alla dessa texter om en osäker tillvaro, där inte ens människokroppen undgår risken att när som helst förvandlas till någonting helt annat. Det låg en starkt osäker stämning över allt jag läste på den tiden, någonting jag har alltid funnit lockande med Lovecraft. Mänskligheten är bara en liten vag parantes i världshistorien. Och långt nere i världshaven, slumrande under en tidsrymd ogreppbar för vår mänskliga hjärna ligger alla sanningar begravda. När som helst kan någonting i mörkret vända sig, och utplåna våran existens i ett ögonblick. Självklart ser jag någonting romantiskt i detta, och för min tonårshjärna var detta ofantligt lockande.

Däremot så lyckades han aldrig gripa mig. Historierna kändes kortfattade och klumpigt berättade. Huvudpersonerna var rätt så färglösa trista typer, som lämnade lite plats för igenkänning. Väldigt ofta var det så att någonting ofattbart gled in i rummet, och lämnade huvudkaraktärerna emotionellt bräckliga. Någonting som var fullständigt ogreppbart för det mänskliga sinnet. Oftast så nöjde sig Lovecraft med att beskriva det så, och var sällan sugen på att utveckla känslan. 
Jag fick känslan att jag lämnades otillfredställd, som att Lovecraft var en lite dryg storebror, som visste punchlinen på ett skämt, men vägrade berätta vad det var som var så roligt.


En av scenerna som fick mig att tänka var en scen ur "Fallet Charles Dexter Ward" där huvudpersonen drömmer att han är omgiven av små knubbiga varelser som dansar kring honom i en liten ring, spelandes mystiska onämnbara trudelutter på flöjter. huvudpersonen sitter självklart paralyserad av skräck över detta, och kan inte förstå hur sjukt, och vidrigt och onämnbart detta är, denna skymf mot naturen. 

Det enda jag kände var "ok, soft". 

Det till slut började känna var att jag kände inget som helst behov av att fortsätta värdera berättelsen enligt Lovecrafts termer. Jag hade ingen som helst anledning att fortsätta tycka att allt detta som hände dessa stackars arkivarietyper var så förskräckligt, ogudaaktigt och hemskt, oavsett hur mycket Lovecraft tjatade. Om allt detta är så oförståeligt för mänskliga sinnen, varför kan man i så fall då inte bara vända på steken? Och det är det jag känner ett behov av att göra. 
Det jag skulle vilja göra är att ta en berättelse av honom, vända på perspektivet helt och hållet. Runt sängen dansade fantastiska varelser, som lockade honom med förföriska sånger. Långt nere i havet slumrar våra älskade gudar. Att Dagon visar sig vara ett sjujävla bra hångel, och Charles Dexter Ward var en riktigt skön kille. Det skulle inte kräva mycket. Trots min irritation, så känner jag att det finns någonting att tjäna på att peta i dessa berättelser, och se vad som kommer fram i slutändan. Extas och skräck är ofta bara några få steg ifrån varandra. Snart så tar vi en titt på en vändning och ser vad som händer.

Sonic Youth - The Diamond Sea



I wonder how it came to be my friend
That someone just like you has come again
You'll never, never know how close you came
Until you fall in love with the diamond rain