Dvärgdrömmen

Jag tänker, jag vet inte, det var nog någon film jag såg eller någonting I den stilen. När jag minns det så minns jag det liksom I bilder. Men de rör sig inte, utan det är som om jag sitter ner och bläddrar bland små vykort. Små stillbilder, som upprepar sig efter varandra. Som en av de där små kikarna man hade I plast när man var liten, när man stoppar in små pappskivor I den, och så när man tittar så kan man bläddra mellan bilderna med en knapp. Ja du vet, minns inte vad de heter.

  Det liknar Snövit rätt så mycket. Det ser lite ut som en sagobok, du vet den mörka skogen, och höga träd som liksom böjer sig över en hotfullt. De sju små dvärgarna går omkring där, utmattade, och skakande av skräck. Känslan av hot och allvaret I situationen får de att se ännu löjligare ut, med svettpärlor rinnande I klasar över deras små runda dockkinder.

Plötsligt tar vägen slut, och deras väg blockeras av en väldigt bergsvägg. Ur bergsväggen sticker det ut ett smalt kraterartat hål. Dvärgarna står en stund uppgivna och tittar på det märkliga hålet, som sticker ut ur bergsväggen som en blemma. De börjar inse att detta hål kan vara deras enda väg vidare, och börjar snegla uppmanande på den minsta av dom.

 Den minsta dvärgen blir rädd. Han tror inte att han kan klämma sig igenom hålet, och om han kunde är han inte särskilt sugen på att se vad som finns där inne. De andra dvärgarna ser däremot inte någon annan lösning. Till slut greppar de honom med våld, och börjar klämma in sin vän med huvudet först. Han jämrar sig av smärtorna, och tårarna rinner när stenflisorna rispar hans ansikte. Till slut ger de upp, och lägger de honom åt sidan, där han snyftande ligger kvar med tårarna rinnande över sina söndriga skära kinder.

--> 

De återgår till att begrunda hålet. Mörkret där inne verkar kompakt, och på något sätt lockande.

Det börjar bearbeta grottmynningen med sina små hackor, och grymtar och muttrar samtidigt som stenflisorna flyger. Den minsta dvärgen ligger utmattad kvar och lyssnar på deras ansträngningar. Varenda gång de slår med sina hackor kommer ett ihåligt ekande ljud långt inifrån tunneln. Efter ett tag börjar ekot likna en osammanhängande svag röst. Den minsta dvärgen börjar urskilja meningar, stavelser, men har greppar aldrig riktigt orden. Ljuden börjar blandas med dvärgarnas flåsande. Han orkar inte bry sig mer. Han kurar ihop sig I fosterställning, och låter ljudet av sina vänners ansträngningar blandas med mumlen ifrån grottan.

-->När han till slut vaknar till är de andra dvärgarnas arbete färdigt. Dvärgarna står framför grottmynningen, som nu är stor nog för dem att hukandes gå in. De kikar oroligt in I mörkret. Han tittar på sina vänner, och undrar för sig själv om han är den ende som hör de mumlade ljuden. Det enda han ser I dvärgarnas ögon är utmattningen som lagt sig över deras ansikten. Bestämda rynkade pannor, och döda ögon fokuserar iskallt på någon osynlig punkt inne I mörkret. Han känner en plötsligt upprymdhet, tänder sin lilla lykta och tar några trevande steg in I grottan. Efter ytterligare några steg börjar han känna en svag värme utsöndras någonstans där inne. Efter ytterligare några steg börjar hans vänner röra sig. De tänder sina lyktor, och går efter honom sakta, en och en in I mörkret.

Film: Baal

Film: Solaris

Dream Decievers

En sån där dag som duger till att fastna i saker. Som gamla rättsfall och satanistdokumentärer.

The Man with the Rubber Head: Camera Obscura

Formula for a Homunculus: Camera Obscura

Formula for a Homunculus

“Place human semen in a glass vial and nourish with blood for forty days and forty nights, keeping it at the temperature of a horses belly: and from it will be born a genius, a nymph, or a giant” (Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim [1493-1541]).

- Tony Oursler "Optical Timeline"

Set: Camera Obscura

Red

Seth, the Egyptian god most associated with evil, is depicted in many guises: a black pig, a tall, double-headed figure with a snout, and a serpent. Sometimes he is black, a positive color for the Egyptians, symbolic of the deep tones of fertile river deposits; at other times he is red, a negative color reflected by the parched sands that encroach upon the crops. Jeffrey Burton Russell suggests that “it is possible that the redness of

Seth helped make red the second most common color, after black, of the Christian Devil.”

- Tony Oursler: Optical Timeline

Arnaud de Villeneuve: Camera Obscura

"In the thirteenth century, Arnaud de Villeneuve, showman and magician, utilized the camera obscura to stage presentations somewhere between shadow play and cinema: players performed warlike or murderous episodes outside in the bright sunlight, while inside the audience was shocked and delighted by sound effects linked to the dramatic gestures of the projected images. The fact that the audience would stay inside and watch such a mediated event when they could have gone outside and viewed the event directly points to a victory of the virtual image over reality. The disembodiment of the moving image and its removal from the recognizable physical laws that bind the body of the viewer imbue the image with a magical quality at once distant and intimate."

-Tony Oursler "Optical Timeline"

Dagens Musikarkeologi

I dag har jag migrän. Jag är på besök i Uppsala, och har passat på att avsluta alla lösa jobbtrådar jag har att fippla med, så i stället för att slappa så har jag ritat mellan 13.00 och 24.00 varje dag. Tack vare migränen är jag tvungen att pausa med någonting, så det blev en passande aktivitet att para ihop det bästa soundtracket ifrån de grekiska piratdisketterna min kompis david hade till sin Atari ST, och min kärlek till John Carpentersoundtracks. Det står nu klart att Bomb the Bass, bandet som gjorde soundtracket till det alldeles utmärkta rymdskjutarspelet Xenon 2, lånade nästan grisigt mycket av italomixen till Attack på Polisstation 13.

Jag har sovit i kanske en timme. Skjut mig.

Förutom detta så har jag legat i badet i fyra timmar och läst Mo Yan, mest för att han fanns till hands.

Nico: These Days, och Abschied

Fast egentligen var det ju den här jag tänkte spela. Jag vet inte varför Nico blev den största reliken jag tog med mig från tonåren som bestod. Nick Cave var ju min stora, men jag känner bara någon sorts kvälj över att han blev så kass någonstans i början av 2000-talet. Kanske är det det tragiska levnadsödet, eller bara en bögisk kärlek till fallna donnor. Skitsamma. These Days är lite sönderspelad, och jag har ett helt annat förhållande till första John Cale-skivan än de andra, som kanske är hundra gånger tuffare. Men den här är vacker, och går rakt in i hjärtat.

Texten:

I had a lover,
I don't think I'll risk another
These days, these days.
And if I seem to be afraid
To live the life that I have made in song
It's just that I've been losing so long.

Please don't confront me with my failures,
I had not forgotten them.

Nico klarade av konsten att vara uppgiven utan att ragga sympati. Svartsynt, men fullständigt självständig. Och varenda gång jag tänker på henne så tänker jag att hon vandrar igenom en målning av Anselm Kiefer. Ett svårmod som solariebrända klåpare som Rammstein och deras likar aldrig i livet skulle kunna närma sig. 

Nico: My heart is empty

Herregud, den här var nära in på fantastisk. Jag får någon sorts apokalypskänsla. Och kargheten i texten!

Sometimes love it does not show
Sometimes it does not even know
There is no witness to my anger
When it stabs until he dies
I am looking for the strangler
To help me, help me with my crime

Show me the way to warning
Warning for the morning light
I will stab it with a knife
The blinding sun
The heartbeat for the time to come

The honesty
That lies to you

My heart is empty
But the songs I sing
Are filled with love for you

Flagelleringen i Hörby

Spännande nyheter i skånskan idag. Jag citerar:

Varje sommar arrangerar ägaren av Fulltofta slott, Anders Jarlskog, en cocktailfest för ett hundratal inbjudna. Då minglas det kring den uppvärmda poolen och värden bjuder på drinkar. Kommunalrådet Lars Ahlkvist (M) bor granne med finansmannen och umgås med honom i flera olika sammanhang.
Anders Jarlskog, som byggt upp en förmögenhet på bland annat företag som köper upp fakturor, är även vän med konstnären Johan Falkman. Jarlskog har flera gånger beskrivits som mecenat åt Falkman.

Finansmannen på Fulltofta och hans sambo ska avporträtteras i den stora muralmålningen i Hörbys kommunhus, utklädda till Kung Karl XI och adelsdamen Leonora Ulfeldt. Enligt traditionen uppmärksammades mecenater ofta genom att förekomma som statister i konstnärens verk. Lars Ahlkvist har också stått modell för tavlan, då som en romersk legionär i Jesus Golgatavandring under Hörby marknad i somras.

Muralmålningen i Hörbys kommunhus har beställts av Hörby industrifastigheter (Hifab) och betalas till hälften av det kommunala bolaget och till hälften av kommunen.
Johan Falkman själv kallar sin konst svulstig, fast utan att lägga någon negativ betydelse i ordet. Med svulstighet menar han att människans inneboende kraft och energi lyfts fram.
Det som syns är monument över människans styrka och framgång.
Tanken var att väggmålningen i den gamla fullmäktigesalen skulle få sin spegel i den nya sessionssalen som är både stor och har högt i tak.

–Jag har träffat Johan i många olika sammanhang och vi har då pratat om en målning. Jag tyckte att det lät väldigt intressant. Han skickade sedan in ett förslag som presenterats för Hörby industrifastigheters styrelse, säger Lars Ahlkvist som själv är ordförande för det kommunala bolaget.
Den konstnärliga utsmyckningen i kommunhuset har aldrig upphandlats och det har inte förekommit någon tävling för att utse den som är bäst lämpad att utföra målningen. Uppdraget har gått direkt till Johan Falkman.

För att få göra undantag från reglerna om kommunal upphandling måste man kunna visa att det bara finns en enda person som kan göra det verk man vill ha. Bevisbördan ligger på den som vill köpa konsten.
Vill man vända sig direkt till en enda konstnär ska man göra det skriftligen. Det ska även finnas en kravlista med det som köparen är ute efter. I Hörby har affären gjorts upp vid privata sammankomster mellan kommunens högste politiker och konstnären ifråga.

Tolkningar av lagen säger även att de som köper in konsten ska vara kunniga på området. Valet av konstnär ska gärna göras av en sakkunnig konstkommitté.
–Jag känner att jag för egen del är väl bevandrad i konst. Jag kommer från en konstnärsfamilj och har ägnat mycket tid åt det, säger Lars Ahlkvist.
Har du någon utbildning inom konst?
–Jag trodde att det var kunskap som eftersträvades, inte utbildning. Jag kan inte se att jag har några bekymmer med kunskapen.

Bedömer du att beställningen av verket har gått rätt till?

– Ja, jag litar på att Hifab:s vd Arne Bertilsson, som hållt i trådarna, kan de här bitarna.

Kristdemokraten Olle Aronsson sitter med som suppleant i Hifab:s styrelse. Han kan inte minnas att varken vd eller styrelseordförande presenterat någon annan konstnär än Johan Falkman som aktuell för att smycka kommunhuset. Om andra blivit tillfrågande, eller ens tilltänkta, kan han inte svara på.

Olle Aronsson har själv inte sett Johan Falkmans muralmålningar i Trelleborg.

–Jag har sett skisserna till Hörby, men det är svårt att få grepp om hur det kommer att se ut. Men jag tror att det kan bli bra.

Enligt ett beslut som fattades i Hifab:s styrelsen den 16 november förra året ska maxkostnaden för målningen vara 600 000 kronor. 380 000 kronor är ett arvode till konstnären, övrigt ska täcka material och arvode till modeller.

Även hyra och el för en 200 kvadratmeter stor ateljé är inräknat i priset. Betalningen sker löpande efter faktura.

Men vad som inte framkommit tidigare är att kommunen ska bistå med 300 000 kronor. Beslutet att bidra med hälften av pengarna har aldrig fattats av politikerna utan är ett så kallat delegeringsbeslut fattat av kommunens ekonomichef Robert Odeberger.

Det finns andra fall

Enligt en prejudicerande dom från Regeringsrätten är det tillåtet att göra undantag från upphandlingsreglerna när det gäller konst. Fallet handlar om Uppsala kommun som köpte in konst till ett sjukhus.

En kommitté med sakkunniga tittade på 20 olika konstnärer och valde ut fyra av dessa som de begärde in förslag från. Kommittén valde sedan ut en av konstnärerna. Beställningen annonserades inte ut.

Enligt Regeringsrätten anses undantaget i lagen ha tillämpats på rätt sätt eftersom kommittén tittat på flera olika konstnärer innan beslutet fattades.

Det läggs även stor vikt vid att den kommitté som fattat beslutet varit sakkunnig och att de rekommenderat kommunen att ge en av konstnärerna uppdraget.

Det framgår även att man kan vända sig till en enda konstnär, men kontakten ska då göras skriftligen. "Den upphandlande enheten kan inskränka sig till att begära anbud genom att skriftligen kontakta endast en leverantör, om bland annat konstnärliga skäl eller ensamrätt gör att bara denna leverantör kan leverera det som enheten vill köpa".

Det står även i domen att: "I detta fall har kommunen hänvisat till anskaffningens särskilda karaktär och till att det slutliga beslutet föregåtts av bedömningar av en större krets av konstnärer och att detta urval gjorts av en särskilt tillsatt sakkunnig kommitté".

Falkman har även konstplaner i Lund

Finansmannen Anders Jarlskog och konstnären Johan Falkman har även långtgående planer på att bygga och utsmycka ett stort monument över Lunds historia. Tanken är att Anders Jarlskog, som kommer från Lund, ska bekosta verket och skänka det som en donation till Lunds kommun. Falkman ska göra utsmyckningarna och historikern Dick Harrisson fungera som historiekonsult.

Mullvadsmannen

Ända sen hundjobbet har jag varit tvär och inlåst i lägenheten. Inte något släng av missantropi, men en stadig släng av orka. De senaste två månaderna har varit så, att jag tagit det relativt lugnt, smågonat lite med vänner, jobbat när jag velat jobba, för att senare slängas in i någonting som jag upplevt som tokintensivt. Denna uppgift har jag klarat av på gränsen. Sen blir jag sjuk sekunden jag är klar, och blir sängliggande i tre dagar. Efter det börjar en långsam klättring upp och tillbaka igen, där jag sakta men säkert lär mig att gilla läget igen.
Nu är jag väl precis på gång med en sådan klättring. Var hemma hos Lisa precis, och fick ut ett snuskigt nöja av att äta spettekaka. Min kropp dog av migrän igår, och när kroppen konstant spänner sig så förbränner jag som en tok. Så vid kvällskvisten hade jag ett rasande chipsbehov som stått otillfredställt förrän jag fick smörja mig med spettekaka, någonting som annars är universellt rätt så äckligt. Men nu, fy satan vad fint det var.

Om dagarna är jag duktig. Jag fyller i ansökningar, skriver fakturor, och svarar på mail. Jag håller mig hel och ren. Jag försöker få ett extrajobb, eller ett stipendie. Hoppas på båda.
Jag är fortfarande långsam när det gäller folk däremot. Jag orkar inte riktigt träffa så många, och gå ut är definitivt ur leken. Men jag klättrar.

Moa tog en tokfin bild av mig och Teresa från midsommar förresten.

Glad apa

Det började med jordgubbsbodybutter. Sen efter ett tag kände jag hur hon långsamt och metodiskt började pilla med finnarna på min rygg. En bra vän förstår när jag vill umgås som en glad apa.

Lilla mannen

Min kamera är trasig, så här är enda bilden jag fick med mig från tyskland: Den lilla grekiska ynglingen som växer upp ur en rabatt, som en svamp.

Film: Grey Gardens (2009)