Nä, här vill man inte blogga.

Nä, efter lite grunn så blir det nog tumblr för mig i stället. Nämligen http://littlewoodenhell.tumblr.com kolla där i stället.

Vikingasagor för Rammsteinfans

Redan vid förtexternas korpar, molltoner och dova färgskala så känner man att Vikings kommer att servera en gotik i stora slevtag. Det känns inte för inte som de valt att ta Karin Dreijers sidoprojekt Fever Ray som ledmotiv. Fever Rays visuella framtoning riktigt dryper av den där aldeles särskilt skandinaviska typen av gotik som man tänker sig skulle gifta sig fint med en vikingasaga. Den sortens gotik som blöta barrskogar, iskallt vatten samt vintermörker gett upphov till. Mycket i den handlar nämligen om litenhet, om skörhet. En skörhet som Vikings i allra högsta grad skulle behövt.

När serien nämligen väl kommit igång så känns nämligen all skörhet långt borta. I stället får vi samma tuppfäktande alfahannar i fotbollsfrisyrer man ser i hollywoodschabrak som Gladiator och 300. Alltså en uppvisning i samma sorts tröttsamma maskulinitet man hittills fått presenterad så fort det skall skildras vikingar. Det är helt klart att serien har haft en ambition att skildra vikingarna med en ärligare blick än populärkulturen tidigare visat oss. Och där levererar serien litegrann. Men däremot så känns dessa slängar av kultur oambitösa, och de har aldrig någon större roll för det stora hela i handlingen. Det är nämligen mansporträtten som står i fokus här. Männens intrigerande, ångande, maktspelande och stormande. Kvinnorna är förpassade till sidlinjen, med undantag för ett fåtal arketyper. Tjänstepersonal, trälar, prostituerade. Intrigmakerskor. Samt den tuffa krigarkvinna som presenteras som hjältefigurens relation, men hennes roll är blek och andefattig, och det är klart att hennes roll är fullständigt relativ till hjältens.

Över lag så känns det också som om trots att seriens ambition varit att ge oss en klar och nära blick över hur vikingarna har varit, så stannar den ändå någonstans vid arketyp. Det är ambitionerna till trots, en putsad och hollywoodpolerad bild av vikingarna vi får med klädsamma synthfrisyrer och Zlatanmuskler. Mycket känns redan lånat från en estetik som ligger nära en Rammsteinvideo. I huvudpersonens hägringar av Oden är han mycket lik Gandalf. Samhällets hedniska präst verkar direkt lånad från 300. När de senare kommer till templet i Uppsala och det mer liknar Sagan om Ringens Vattnadal kan man ingenting annat göra än att himla med ögonen. Trots sina anspråk är Vikings inte mycket mer än en fantasyserie.

killfest

Däremot så bygger Vikings på faktiska litterära förlagor i flera vikingasagor, främst Ragnar Lodbroks saga. Och det är där jag känner att det gick fel, nämligen i serieskaparnas vilja att göra sagan rättvisa. 

Vikingasagorna var kända för att vara karga redogörelser av vad folk sa och vad folk gjorde. De känslor som finns under ytan får man som läsare bara ana sig fram till. Detta gör att om man skall göra en tolkning i te.x en tv-serie så måste tolkaren ha ett större mod när de använder källmaterialet än vad Vikings skapare (och flera andra jag kan komma in på senare) verkar ha haft. För det vi får i Vikings är nämligen exakt vi också får i sagorna, nämligen stela mansporträtt, med allt eventuellt liv slinkande undan i marginalen, ännu en gång. Och det är tråkigt, vid tanke på vad intressanta berättelser som kunde blivit till.

Det finns sanningar man aldrig ser om man inte förlorar sin hållning.

Tyckte det blev bättre med: "Det finns sanningar man aldrig ser om man inte är beredd att offra sin hållning"

Edith Södergran

Det finnes ingen hand, som rör vid mitt


hjärtas yta att det skälver,


och dock tror jag mig samla åskornas gördel


kring mitt bröst.


Men åskan är i mitt bröst, den skall falla som


ett skott.


Jag är en gud i vilken ovädren rasa,


med sugande ögon drager jag alla in i min själ.

Storpotäten

Inte undra på att så många blev traumatiserade. Storpotäten är verkligen skräckinjagande.

To Do

Dvärgdrömmen

Jag tänker, jag vet inte, det var nog någon film jag såg eller någonting I den stilen. När jag minns det så minns jag det liksom I bilder. Men de rör sig inte, utan det är som om jag sitter ner och bläddrar bland små vykort. Små stillbilder, som upprepar sig efter varandra. Som en av de där små kikarna man hade I plast när man var liten, när man stoppar in små pappskivor I den, och så när man tittar så kan man bläddra mellan bilderna med en knapp. Ja du vet, minns inte vad de heter.

  Det liknar Snövit rätt så mycket. Det ser lite ut som en sagobok, du vet den mörka skogen, och höga träd som liksom böjer sig över en hotfullt. De sju små dvärgarna går omkring där, utmattade, och skakande av skräck. Känslan av hot och allvaret I situationen får de att se ännu löjligare ut, med svettpärlor rinnande I klasar över deras små runda dockkinder.

Plötsligt tar vägen slut, och deras väg blockeras av en väldigt bergsvägg. Ur bergsväggen sticker det ut ett smalt kraterartat hål. Dvärgarna står en stund uppgivna och tittar på det märkliga hålet, som sticker ut ur bergsväggen som en blemma. De börjar inse att detta hål kan vara deras enda väg vidare, och börjar snegla uppmanande på den minsta av dom.

 Den minsta dvärgen blir rädd. Han tror inte att han kan klämma sig igenom hålet, och om han kunde är han inte särskilt sugen på att se vad som finns där inne. De andra dvärgarna ser däremot inte någon annan lösning. Till slut greppar de honom med våld, och börjar klämma in sin vän med huvudet först. Han jämrar sig av smärtorna, och tårarna rinner när stenflisorna rispar hans ansikte. Till slut ger de upp, och lägger de honom åt sidan, där han snyftande ligger kvar med tårarna rinnande över sina söndriga skära kinder.

--> 

De återgår till att begrunda hålet. Mörkret där inne verkar kompakt, och på något sätt lockande.

Det börjar bearbeta grottmynningen med sina små hackor, och grymtar och muttrar samtidigt som stenflisorna flyger. Den minsta dvärgen ligger utmattad kvar och lyssnar på deras ansträngningar. Varenda gång de slår med sina hackor kommer ett ihåligt ekande ljud långt inifrån tunneln. Efter ett tag börjar ekot likna en osammanhängande svag röst. Den minsta dvärgen börjar urskilja meningar, stavelser, men har greppar aldrig riktigt orden. Ljuden börjar blandas med dvärgarnas flåsande. Han orkar inte bry sig mer. Han kurar ihop sig I fosterställning, och låter ljudet av sina vänners ansträngningar blandas med mumlen ifrån grottan.

-->När han till slut vaknar till är de andra dvärgarnas arbete färdigt. Dvärgarna står framför grottmynningen, som nu är stor nog för dem att hukandes gå in. De kikar oroligt in I mörkret. Han tittar på sina vänner, och undrar för sig själv om han är den ende som hör de mumlade ljuden. Det enda han ser I dvärgarnas ögon är utmattningen som lagt sig över deras ansikten. Bestämda rynkade pannor, och döda ögon fokuserar iskallt på någon osynlig punkt inne I mörkret. Han känner en plötsligt upprymdhet, tänder sin lilla lykta och tar några trevande steg in I grottan. Efter ytterligare några steg börjar han känna en svag värme utsöndras någonstans där inne. Efter ytterligare några steg börjar hans vänner röra sig. De tänder sina lyktor, och går efter honom sakta, en och en in I mörkret.